Varför blev det en saluki?

 Det finns vissa saker som jag älskar att se min hund göra. Jag älskar att titta på henne när hon snarkar, springer, attackerar en pinne eller biter på sitt bakben precis som Flin i Lejonkungen. Jag älskar när hon kommer och lägger sig bredvid mig och placerar sitt huvud i min svank när jag läser mina läxor eller ser på TV i sängen. Och jag älskar hennes lukt.

 Vad det var som gjorde att jag valde just denna ras och sedan henne? Ja, det var en ganska lång väg, en väg som jag började vandra när jag gick på gymnasiet och när jag såg min allra första saluki. Det var en underbar röd skapelse. Vad det var som gjorde att jag tilltalades så av denna hund är svårt att säga (speciellt eftersom min favoritras fram tills dess varit jämthunden). Hur som helst blev det början på en dröm, en dröm om en egen, helst röd, saluki.

 Att man inte kunde köpa en hund enbart på grund av dess utseende visste ju till och med jag, även om jag just då inte var mycket till hundtjej. Jag började läsa rasbeskrivningar och lyssna på hundmänniskor intryck av rasen och att passa in en saluki i min livsstil kändes ungefär som att försöka få ner en boll i ett fyrkantig hål. Som tur var (så här i efterhand) så kom livet med x antal hästar och senare en schäfertik i vägen för min drömhund och drömmen lades på is för ett tag. Efter ett par år och då jag blivit en betydligt mer medveten (bättre kan diskuteras) hundtjej började jakten igen på drömmen om egen saluki. Fortfarande kändes ekvationen mellan mig och en saluki svår att få ihop, det var många även salukifolk som frågade om jag verkligen ville ha en saluki, eftersom jag ville ha en hund som jag kunde göra ALLT med. Med allt menade jag såväl bruks, lydnad, utställning, och så vidare, jag ville ha en hund som kunde hänga med överallt och som jag kunde utforska en hundvärld som jag ännu sett så lite av. Men att jag skulle kunna göra detta med en saluki, var det många från alla håll som var tveksamma till. Insåg jag verkligen vilken ”speciell” sorts hund jag hade satt mitt sikte på, åsikterna var många vissa menade att det var en ren utställningshund och inte gick att träna med, andra poängterade om och om igen att det inte är schäfer (händer forfarande). Men tillslut insåg jag, med hjälpa en hel del trevliga människor, att det inte alls var en svår ekvation, utan att jag bara ställt upp den fel. Man kan göra allt med en saluki och dessutom väldigt mycket mer än vad jag trodde var allt, man får ”bara” tänka på att det är en hund som är avlad för att arbeta självständigt och att motivation för att träna med mig måste vara lite utöver det vanliga, det är inte alltid det räcker med ett hundkex.

 I majmånad förra året blev jag sedan lycklig ägare av underbar svartgrizzle (nej det blev ingen röd, denna gång…) tik. Vi här ännu inte hunnit prova på ALLT men en hel del och oj vad kul vi har, sen om hur bra vi kommer prestera resultat mässigt det vete katten, men är ju inte det viktigaste utan det är ju hur kul man har när man tränar och där slår vi nog alla.

 Petra och Vega (Dhawati Haaza al Waki), 2005-06-01